All förändring måste komma inifrån OCH måste åtföljas av en
yttre förändring för att bli bestående, balans. Om det finns en inre
förändring, men ingen yttre, kommer det yttre spegla det gamla inre och därmed
ligger dess kraft i att vrida tillbaka det inre till det gamla. En inbyggd
konflikt. Därför heter det inifrån ut. I båda delarna utmanas modet, mod att
titta in i sig, mod att läka, mod att leva ut sitt inre och mod att lära känna
det okända.

Likadant är det i ett samhälle, inifrån ut. Varje människa är
inifrån och samhället är ut. När varje människa agerar ut sitt nya inre skapar
det ett tryck på samhällets system och strukturer, likväl som systemets krafter
motarbetar dessa förändringar eftersom de ligger kvar i det gamla kollektiva
(är konserverande).

Det innebär att människor behöver agera kollektivt för att
ändra systemen för att det ska bli ändring i samhället. Smärtan som känns och
ses på många ställen beror på att systemen motarbetar och vrider människor ifrån
den längtan som växer i människor. Inom varje människa kallas detta präglingar
och motstånd. På kollektiv nivå är dessa präglingar och motstånd samhällets
system och strukturer.

En naturlig del i växandet som människa, i mänsklig
utveckling, är att ta detta inifrån ut hela vägen. En längtan efter att det
goda inom lever utom, en vilja för att spegla det i samhället som vi skapar.
Med vetskapen att det krävs ett inre tillvaknande och medvetande innan det kan
bli ett yttre agerande är det omöjligt att begära att förändringarna i
samhället ska drivas av de som inte gjort det inre arbetet. Det innebär också
att ansvaret för att driva på förändringarna hamnar på de som gjort ett inre
arbete och är i kontakt med sin längtan.

All mänsklig utveckling kräver mod, både i form av att
förlåta sina egna gamla villfarelser och att kliva in i det okända som öppnar
sig av längtan. Det innebär att ALL mänsklig utveckling utvecklas parallellt
med utveckling av modet.

Ett inre i balans skapar ett yttre i balans för varje
enskild människa. I det kollektiva är det inre vi människor och det yttre det
samhälle som vi skapar. Det innebär att hela det inre måste vara med, dvs alla
människor, för att det ska vara balans och det tar oss till samverkan. Det är
inte en eller några som ska utförs det, det blir inte hållbart och kommer inte
att fungera, då det skulle hålla tillbaka den mänskliga utveckling som måste
ske kollektivt, utveckling av mod och längtan. Samverkan på riktigt, för gott
syfte, är en del av den mänskliga utveckling som vi har framför oss nu.

Vi längtar efter att samverka
med alla som vill manifestera sin längtan i yttre handling för ett vackert
samhälle för alla. Väl mött!